Vira – kortspelet som kallats Sveriges nationalkortspel

Vira är ett gammalt svenskt kortspel som spelkonstruktören Dan Glimne har beskrivit som Sveriges nationalkortspel. Det är ett så kallat sticktagningsspel med budgivning – ungefär som bridge – och räknas till ett av de mest komplicerade kortspel som någonsin skapats. Under 1800-talet var Vira landets mest populära och ansedda kortspel, och även om det är sällsynt i dag lever det kvar i särskilda viraklubbar. I den här guiden går vi igenom vad Vira är, hur det spelas och varifrån det kommer, förklarat på ett sätt som fungerar även för dig som aldrig hört talas om spelet.

Vad är Vira?

Vira är ett kortspel för tre aktiva spelare som spelas med en vanlig fransk kortlek på 52 kort (ofta används två lekar växelvis, så att den ena kan blandas medan den andra ges). Ofta sitter fyra personer vid bordet, men den som är giv (delar ut korten) vilar under den aktuella given och spelar inte med.

Spelet tillhör den så kallade solofamiljen, samma familj som Solo­whist och franska Préférence, och beskrivs ofta som den mest utvecklade medlemmen i den släkten. Det som gör Vira speciellt är kombinationen av en budgivning och ett mycket stort antal möjliga spelformer – cirka 40 stycken. En spelare, kallad spelföraren, spelar ensam mot de två andra, och budgivningen avgör vem det blir och vad hen ska försöka åstadkomma.

Ett stick är den samling kort som läggs ut ett varv runt bordet; den som lagt det högsta kortet i rätt färg vinner sticket. Att ”ta ett stick” betyder alltså att vinna det omgångens kortomgång. Det är grunden i alla sticktagningsspel, från Vira till modern bridge.

Virans historia

Enligt traditionen uppstod Vira i början av 1800-talet vid Vira bruk i Roslagen, norr om Stockholm. Berättelsen säger att sällskapet vid tingshuset snöade inne under ett kraftigt oväder i samband med vintertinget och fördrev tiden med att uppfinna ett nytt kortspel när de tröttnat på de gamla. Årtalen varierar mellan olika källor, men någon gång kring 1806–1810 anses spelet ha tagit form.

Vira spred sig snabbt över landet. Redan 1818 skrevs det i spelboken Lyckans Talisman att det knappt fanns någon provins i riket där Vira inte spelades. Under mer än ett sekel var det Sveriges finaste och mest spridda kortspel – ett sällskapsnöje i både herrgårdssalonger och enklare miljöer.

När kontraktsbridgen slog igenom i Sverige på 1930-talet började Vira tappa mark, och i mitten av 1900-talet hade det trängts undan. Spelet standardiserades dessutom aldrig på samma sätt som exempelvis tyska Skat, vilket gör att reglerna finns i flera varianter. I dag hålls traditionen vid liv av bland annat Stockholms Wirasällskap och ett tiotal klubbar runtom i landet.

Så går spelet till

Vira följer alltid samma grundstruktur: giv, budgivning, eventuellt kortbyte och därefter själva sticktagningen. Nedan går vi igenom varje steg.

Kortlek, giv och talong

Varje aktiv spelare får 13 kort. De 13 kort som blir över läggs som en hög i mitten av bordet – talongen – och kan i många spelformer användas för att byta ut och förbättra handen. Korten rangordnas som i de flesta kortspel: ess är högst, därefter kung, dam, knekt och så vidare ned till tvåan. Platserna vid bordet har egna namn: förhand (den som får kort först och öppnar budgivningen), mellanhand och giv (den som delat ut).

Budgivningen

Innan något spelas hålls en budgivning, precis som i bridge. Förhand måste öppna och kan inte passa direkt. Spelarna bjuder sedan i tur och ordning: man kan höja till en mer krävande spelform eller passa. När två spelare i följd har passat är budgivningen slut, och den som gav det sista budet blir spelförare. Spelföraren spelar därefter ensam mot de två motspelarna, som samarbetar för att sätta spelföraren.

En särskild detalj är preferensfärgen – en färg som ger högre betalning och därför gör buden mer värdefulla. Vilken färg som är preferens avgörs av kortleken, och det påverkar hur mycket ett lyckat eller misslyckat spel är värt.

Sticktagningen

Förhand lägger ut första kortet, och spelet går medsols. Man är skyldig att följa färg om man kan; annars får man trumfa eller kasta ett annat kort. Det högsta trumfkortet vinner sticket, eller – om ingen trumf lagts – det högsta kortet i den färg som spelades ut. Vinnaren av ett stick spelar ut till nästa. Beroende på spelform gäller det för spelföraren att ta minst ett visst antal stick, eller tvärtom att inte ta några alls.

Spelformerna – ett fyrtiotal olika spel

Det stora antalet spelformer är kärnan i Vira och det som gör spelet så rikt. De kan delas in i några huvudgrupper:

• Begär och köpspel: De vanligaste och ”billigaste” spelen. Spelföraren förbinder sig att ta minst sex stick och får köpa kort från talongen för att förbättra handen. Även motspelarna kan i vissa varianter byta kort.
• Turnéer och vinglar: Spelformer där trumffärgen avgörs genom att vända upp kort från talongen (turné = ett kort, vingel = två kort att välja mellan).
• Solospel: Här spelar spelföraren utan att själv köpa kort från talongen, vilket är svårare och därför värt mer. Målet är att ta ett bestämt antal stick, upp till samtliga.
• Vira: Den mest ambitiösa formen, där spelföraren åtar sig att ta alla 13 stick.
• Misär och gök: Omvända spel där målet i stället är att inte ta ett enda stick. I vissa misärformer läggs handen öppet på bordet.

Eftersom en svårare spelform ger mer betalt men också större förlust om den misslyckas, blir budgivningen en avvägning mellan risk och möjlig vinst.

Poäng och betalning – betar, pinnar och pullan

Vira poängräknas med spelmarker i stället för siffror på papper, och terminologin är en del av spelets charm. De två grundenheterna är betar och pinnar, där en bete motsvarar åtta pinnar. Dessutom finns en central kassa som kallas pullan (potten), som ofta sköts av en utsedd ”pullvakt”.

Principen är enkel att förstå även om detaljerna är många:

• Lyckas spelföraren med sitt åtagande vinner hen betar ur pullan och pinnar av motspelarna.
• Misslyckas spelföraren får hen i stället betala till pullan och till motspelarna.
• Ett misslyckande kan vara ”enkelt” (ett stick från målet) eller större, vilket ger olika stor betalning.
• Preferensfärgen och spelformens svårighet höjer värdet på både vinst och förlust.

Det är alltså poängen och prestigen i sällskapet som står på spel, inte pengar – Vira spelas som ett sällskapsspel och en tankesport.

Vira jämfört med andra klassiska kortspel

Vira delar drag med flera andra kortspel men är genomgående mer avancerat. Budgivningen påminner om bridge, medan tanken att en ensam spelare tar strid mot de övriga känns igen från andra spel i solofamiljen. Vill du börja med något enklare i samma anda finns gott om alternativ bland våra populära kortspel.

• Bridge: Har liknande budgivning men spelas fyra spelare i par, och är enklare att komma igång med än Vira.
• Chicago: Ett svenskt poängspel med bud och stick som är betydligt lättare att lära sig än Vira; läs mer om Chicago.
• Tvåmanswhist och whist: Rena sticktagningsspel utan Viras stora antal spelformer.
• Femhundra (500): Ett budbaserat sticktagningsspel som ligger nära Vira i idé men är enklare i utförande.

Just för att antalet spelare och nivån passar olika sällskap kan det vara värt att titta på våra samlade tips för kortspel för tre spelare, eftersom Vira i grunden är just ett trepersonersspel.

Vanliga misstag och tips för nybörjare

Vira har rykte om sig att vara svårt, men mycket av tröskeln handlar om ovana snarare än ren komplexitet i varje enskilt drag. Några saker som ofta ställer till det i början:

• Att bjuda för högt: Nybörjare överskattar gärna handen och åtar sig fler stick än korten räcker till, vilket blir dyrt.
• Att glömma preferensfärgen: Färgvalet påverkar betalningen, och det lönar sig att väga in redan i budgivningen.
• Att spela ut talongen fel: I köpspelen är det lätt att byta bort kort man senare behöver.
• Att inte samarbeta som motspelare: De två som spelar mot spelföraren måste tänka som ett lag för att sätta hen.

Bästa sättet att lära sig är att spela med någon som redan kan, gärna med en enkel budtabell framför sig, och att börja med de lägre spelformerna innan man ger sig på solo- och viraspel.

Var kan man spela Vira idag?

Vira spelas inte längre i var mans hem, men det är långt ifrån bortglömt. Stockholms Wirasällskap, som bildades på 1950-talet, samlar entusiaster och har arbetat med att modernisera budtabeller och regler. Runtom i landet finns ett tiotal klubbar, och det ges fortfarande ut handledningar och regelsamlingar. För den som vill fördjupa sig i svenska kortspelstraditioner är Vira en självklar del av arvet, vid sidan av mer levande klassiker i vår samling av kortspel.

Vanliga frågor (FAQ)

Hur många spelare behövs för att spela Vira?

Vira är ett spel för tre aktiva spelare. Ofta sitter fyra personer vid bordet och turas om, där den som är giv i den aktuella omgången vilar och inte deltar i spelet.

Vilken kortlek används i Vira?

Man använder en vanlig fransk kortlek på 52 kort, utan jokrar. Vid seriöst spel används ofta två lekar växelvis så att den ena kan blandas medan den andra delas ut.

Varför kallas Vira för Sveriges nationalkortspel?

Uttrycket kommer bland annat från spelkonstruktören Dan Glimne och syftar på att Vira är det stora kortspel av rang som utvecklats i Sverige och som under 1800-talet var landets mest spridda och ansedda spel.

Är Vira svårt att lära sig?

Vira räknas som ett av de mest komplicerade kortspel som finns, framför allt på grund av budgivningen och de omkring 40 olika spelformerna. Grundmomenten går dock att lära sig steg för steg, och de enklare spelen fungerar bra som nybörjarnivå.

Spelas Vira om pengar?

Vira poängräknas med spelmarker som kallas betar och pinnar, vilka samlas i en central pott (pullan). Det handlar om poäng och sällskapsspelets prestige snarare än vinstspel om pengar.